thelifeofkevin

Ja, nu har det hänt mig igen. Jag är skadad och känner mig bokstavligt talat handikapad. Jag haltar i skolan varje dag, det känns inte så roligt precis. Jag vet hur det känns att vara skadad sen tidigare, jag har ju stukar både fot och tumme. Och det känns så jävla olyckligt ändå, för min pappa, som aldrig kommer och besöker känns det som, ska äntligen komma och titta på min match på lördag, nu finns det ett problem med detta, jag är ju som sagt skadad.
Jag vek knät tror jag, eller om jag översträckte knäväcken, i alla fall så gjorde det ont!
Idag så klarar jag av att gå någorlunda bra, men knappt perfekt och springa, det går inte alls. Mamma brukar säga att det finns en mening med allt, hon sa det häromkvällen också, att det kanske inte var menat att jag skulle gå och spela match nästa lördag. Men ibland vill jag inte tro henne, men måste erkänna att hon har rätt också.

Och jag känner mig oförberedd inför Historian imorgon, vi ska redovisa muntligt och jag känner att jag inte kommer att klara mig så bra. Men jag har ju bara mig själv att skylla.
Sen är det ju svenskan tills på måndag nästa vecka samt en massa annat skit. Orkar inte ha ont längre, vill ju spela, vill ju träna! Det jävligaste var att jag gjorde illa mig fastän vi hade förlorat och att det bara var två minuter kvar av matchen... känns lite klantigt. Jag går ofta och ältar i saker, och nu ältar jag mest i ordet "om", OM jag inte hade gjort si eller OM jag inte hade gjort så, så hade jag klarat mig undan skada. Men vad ska jag göra nu? skadan är ju redan skedd så att säga.

Aja, vet inte vad jag ska säga mer än att ni får sova så gott!
Godnatt!